tisdag 16 september 2014

Sista dagen.

Vi hade klockan på ringning kl 07:30 denna sista morgon i blöjsängarna. Jag drömde in väckarklockesignalen i en dröm och Lina fick väcka mig på riktigt. Jag började med att lägga upp gårdagens händelser i boggen som vanligt. Frukost gick vi och köpte och intog i sängen. Bagle och Cappucino. 

Sedan skyndade jag ner till postkontoret på 104:de gatan för att försöka få tag i en kartong som passade mitt Terry Bozzio-tryck. Det var kö och ineffektivare postpersonal återfinns endast i Sovjetunionen. "Allting är omöjligt" är personalens grundsyn på saker och ting. Personalen blev osams med alla kunder före mig. Med mig också naturligtvis. Jag försökte förklara att jag skulle frakta en dyrbar målning i kabinen på ett flygplan över Atlanten. Jag ville frakta den platt mellan två kartongark. Inte rulla den alltså. Kvinnan jag pratade med sa att de hade olika kartoner men ingen som hade de mått jag var intresserad av. Jag såg ju att den första kartongen var alldeles för stor och försökte igen hävda att den mellanstora skulle räcka. Kvinnan hävdade bestämt att inte den största skulle vara stor nog ens. -Jag ska inte vika ihop den till en låda, sa jag. Jag ska använda den platt som den är. Jag bad kvinnan att mäta kartongen ovikt och då insåg även hon till slut att det skulle passa. 

På hotellet sedan fick jag lite tejp så jag kunde göra ett platt paket med mitt tryck i inför hemresan. Vi packade det sista och lämnade hotellet ca 10:55. Vid första tunnelbaneanhalten, Penn station, köpte jag lite godis och chips till Felix. Han önskade sig det. Lina köpte en äppelkakebit att äta vid senare tillfälle. Vi krånglade genom alla transportmedel med vår yviga packning. Två väskor var och min tavla.
Till slut var vi ändå framme på flygplatsen.
Lina med stödstrumpor i form av Nike compression-socks. Eftersom vi var hungriga åt vi också. Jag tog två pizzaslicar och Lina en Burrito, Därefter genomgick vi de traditionella procedurerna som hör en flygplats till. 
Överresan blev som vanligt för mig. Ingen sömn och vedervärdig mat. Kyckling förstås. När vi landade i Stockholm var det skönt ett vara hemma igen. På tåget hem arbetade en gammal kompis som tågvärd i bistron och hon bjöd oss på kaffe. När vi klev av i Kristinehamn ropade hon ut i högtalarna: -Vi hälsar New York-resenärerna välkomna hem.
Linas pappa hämtade oss på stationen och skjutsade hem mig först. När jag kom hem startade jag en tvättmaskin, duschade och började packa upp. Jag åkte och träffade Felix en kortis efter skolan och sedan hem och packa upp igen. Klockan 20 var det omöjligt att vara vaken längre.

Sammanfattning av resan: Det ser ut som om vi äter hela tiden men vi äter nog mindre här än hemma. Det blir liksom ett mål mat om dagen och sedan lite småplock. Mellan måltiderna går vi hela tiden så på det stora hela förbränner vi nog mer än vi äter. Det är nog en stor skillnad från hur det är i min vardag hemma. För mig är dessa resor en bantningskur helt enkelt.


Det ser ut som om vi shoppar hela tiden också. Jag shoppar alla mina kläder här i New York. I övrigt kanske jag köper ett ”nödplagg” i Sverige per år om jag verkligen måste. Denna gång kunde Lina tänka likadant. Eftersom hon visste att hon skulle hit igen inom överskådlig tid har hon undvikit att handla i Sverige under tiden. Både hon och jag åkte hit med uppdämda behov. Sedan handlar man lite i förebyggande syfte också när man ändå är här.

När jag gick runt huset hemma såg jag att snickaren varit där och brädfodrat medan jag varit borta. 
Det var ju inte helt fel att det blir tätt och bra inför den svalare årstiden. Nu återstår målning och lockning men det kommer nog an på mig det.

Jag köpte med en flaska mörk rom på hemvägen denna gång. Lite rom kan vara gott någon gång, tänkte jag.
Jag har tänkt så flera gånger uppenbarligen eftersom det här var vad som stod längst ner i skafferier när jag tömde det idag. Det verkar inte gå åt så mycket däremot. Anledningen till att jag tömde skafferiet var att rörmokaren kom idag och ska dra lite värmeledningsrör i kapellet.

Här är godiset som Felix ännu inte fått.
Ikväll får han börja mumsa på detta däremot. Kolla de färgade popcornet till höger. Bara i USA förstås...

Jag har också beslutat att återuppta min sedan länge vilande kapellblogg. Det händer så mycket här nu så nu har jag något att skriva om igen. Jag låter er veta när det är dags.

Tack för att ni följde oss på resan! Det går bra att kontakta mig om det är något ni undrar inför er egen tripp till världens häftigaste stad.

måndag 15 september 2014

Dag åtta

Lina började dagen med att springa. Denna gång gick hon ner rakt västerut från där vi bor på 107:de gatan till Riverside vid Hudson river och sprang rakt söderut efter strandpromenaden ner till Battery park. Det blev drygt 1,3 mil. Jag var hemma och bloggade och duschade. När jag var färdig gick jag Broadway ner för att köpa lite frukost. 
Jag köpte en bagle med jalapeno-cream-cheese och satte mig på en bänk och åt. Sedan fortsatte jag söderut igen. Då mötte jag Lina på gatan. Hon hade åkt tunnelbana hem från South Ferry. Vi hade annars gjort upp att vi skulle mötas vid Columbus circle och vi stod fast vid den mötespunkten. Hon skulle upp till hotellet och duscha först.

Jag gick Broadway ner till Columbus circle i sakta mak.
Lina kom till mötespunkten ca 13:15 och vi gick in i Central park och satte oss en stund. 
Liv och rörelse i parken en söndag. Vi var lite hungriga igen så vi gick för att hitta något ställe där vi kunde få Mac´n´cheese, makaroner stuvade i cheddarost.
På 2:dra avenyn hittade vi ett ställe där vi kunde köpa en portion. Om man är i midtown och behöver äta kan det vara klokt att leta sig ut till lite mera perifera avenyer, t ex 9:de avenyn på västra sidan eller 2:dra avenyn på östra. Där finns det lite mindre matställen med bättre priser. Det är inte särskilt långt att gå åt sidan lite för att äta till halva priset.
Vi fortsatte sedan söderut på 2:dra avenyn förbi FN-skrapan och svängde in på 42:ndra förbi Chrysler building.
Lina ville ta en bild på mig bakifrån eftersom det var hennes tur att vara trött i fötterna idag och släntra efter. Bilden är emellertid helt arrangerad. Jag halkade efter henne hela dagen ändå.

Vi var på väg till en sportbutik på 36:tte gatan och 5:te avenyn där Lina ville in en gång till. Därfter tog vi tunnelbanan ner till Prince street och Broadway för ytterligare ett klädärende. Vi delade på oss där och jag gick till Washington square park och satte mig och väntade på Lina när hon drog iväg på ytterligare ett ärende.
Det var skönt att sitta en stund och reflektera över denna resa som oundvikligen närmar sig sitt slut. Det är båda bra och dåligt. Jag längtar till Felix och kapellet men jag kommer att sakna Ivar och maten här.

Anna Ström Åhlén har frågat i en kommentar på Facebook vem Ivar är. Jag träffade Ivar när jag var här första gången 2008. Vi satt i samma bar och började prata och hade en jättetrevlig kväll. Sedan träffades vi dagen därpå och gick runt i staden och pratade. Vi fann varandra direkt och sedan dess har vi hållit kontakten och träffats varje gång jag kommit hit. Han har blivit en av mina bästa vänner som jag gärna hänger med när jag är här. Åtminstone några kvällar eftersom jag ännu hellre är ensam.

Efter ca 40 minuter kom Lina till parken där jag satt. Hon hade köpt med några små goda bakverk och en citronjuice som vi åt innan vi tog tunnelbanan upp till 50:nde gatan. Vi skulle gå på konsert på Iridium jazz denna sista kväll. Den gamla zappatrummisen Terry Bozzio turnérar ensam med världens största trumset.
Han har stämda trummor som han spelar melodier på. Konserten var sådär men konstig. Stundtals ganska bra men på det hela taget var det inget vidare.
Däremot köpte jag ett tryck som Bozzio gjort. En bild av Frank Zappa som jag föll pladask för. Jag var tvungen att köpa den trots att det kommer innebära stora problem för mig på hemresan. Det går inte att rulla bilden så jag måste frakta den platt. Jag kunde ändå inte låta bli. 

Vi tog sedan tunnelbanan hem och köpte pizza att ha på rummet medan vi packade.
Lina drog i sig två bitar och jag en. Jag blev lagom mätt på en, kan jag meddela.

Detta var det sista inlägget från denna sida Atlanten. Vi förbereder oss för hemfärd.


21 395 steg.

söndag 14 september 2014

Dag sju

Vi vaknar lite senare för varje dag. Denna morgon började vi med att åka ner till 79:onde gatan med tunnelbanan. Vi gick till columbus avenue och åt en varsin bagle på ett ställe som hette Lenny´s. Vi tog sedan en sväng inne på Patagonia store för att titta lite på kläder. Lina ville titta en gång till på ett par skor i en butik på 72:a gatan. Efter en lyckad provning köpte hon skorna hon funderat på ett par dagar. 
Vi åkte ner till Delansey street och gick över Williansburg bridge över East river.
Det här har varit en vanlig syn för mig denna resa. Lina rör sig lättare än vad jag gör och jag halkar ofta efter.

Vårt mål denna dag var The Smorgasburg på Brooklynsidan. En matmarknad likadan som den vi var på förra söndagen.
Kan ni se Empire state building?

Det fanns ju rätter där som vi ännu inte hunnit smaka.
Vi började med att dela på en Masala Dosa. Ett tunt stekt bröd med lite fyllning av kryddad stekt potatis. Det var gott men väldigt lite mat.
Underbar sopsortering på marknaden. "Not sure = Landfill"
Lina köpte friterade räkor och jag tre inbakade små starka korvar.
När vi stod och åt detta började det regna. Vi avslutade med en sorts dajmkaka med bränd marsmallow på och en Shamoyada igen. Därefter åkte vi över till Manhattan igen. Jag skulle möta Ivar kl 16 på favoritstället Eats som ligger i korsningen Lexington Ave och 75:te gatan. Jag var där 15:45 och beställde en öl medan jag väntade. Ivar kom ca 16:20 och vi skulle ha en helkväll han och jag. Jag vet ju aldrig om det är sista gången jag ser honom. Det här var i alla fall sista gången denna resa och jag vet inte om det blir någon mer inom överskådlig tid. Så är det ju faktiskt alltid när jag är här. Med det i åtanke blir alltid dessa ”sista” träffar lite speciella och känsloladdade. Jag har kommit att tycka otroligt mycket om Ivar. Det är t o m så att jag längtar efter honom när jag går omkring därhemma. Han är lätt att tycka om och han och Lina blev snabbt goda vänner också. Lina dök upp på Eats runt kl 18 och tog någon öl med oss.
Hon beställde också in ett dussin ostron medan Ivar och jag valde att vänta lite med vår beställning. 
Strax för 19 beställde jag och Ivar in ett och ett halvt dussin ostron var. Lina drog då vidare ner till Madison Square Garden för att se Eagles.

Det blev en fantastisk konsert för henne. Eagles spelade i tre timmar och ljudet och publiken var fantastiskt.

Ivar och jag satt kvar tills Eats stängde runt kl 23:30.  Vi gick sedan norrut till 79:nde gatan där vi skildes vid en busshållplats. Jag tog en buss genom Central park till Amsterdam Avenue. Där tog jag en taxi 30 kvarter norrut till 106:tte gatan. Jag slank in på en pub som heter Amsterdam tavern och tog ytterligare en öl. Det var så stimmigt därinne så jag stod knappt ut den tiden det tog att dricka ur den. Sedan gick jag hem och tittade lite på TV. Lina kom hen ca 00:30 och var helnöjd med kvällen.


17 603 steg.

lördag 13 september 2014

Dag sex

Vi vaknade och gjorde oss iordning för en ny. Vi tog tunnelbanan ner till Columbus circle för frukost på legendariska Carnegie Deli.
Carnegie Deli ligger nära korsningen mellan 7:de avenyn och 55:te gatan. Lina tog en räkröra med bröd och jag en Bagle med omelett, corned-beef och smält ost. Riktiga lass fick vi in.
Lina med sin macka.
Linas macka.
Jag och min macka.
Rejäla mackor på detta ställe.

Sedan gick vi norrut för att hyra cyklar. På vår hop-on-hop-off-biljett fanns en timmas gratis cykelhyra. Vi tänkte cykla ett varv i Central park.
Jag var tvungen att ta en bild när det ryker ur gatan
.
Tyvärr gällde inte gratistimmen förrän kl 15 så vi struntade i det och gick och satte oss i parken istället. Plötsligt hade vi inget att göra. Lina ville kompletteringshandla men jag hade ingen lust att gå runt i affärer. Vi gjorde upp att vi skulle tillbringa dagen på varsitt håll och att vi skulle träffas kl 18 på ett ställe som heter Shorty´s på 9:de avenyn mellan 41 o. 42:dra gatan.

Lina drog iväg och gjorde några inköp och avslutade med att äta en Pad Thai med räkor och två flaskor Chang för sammanlagt 15 dollar innan hon mötte upp på Shorty´s.

Jag kände för att promenera. Jag satt kvar i parken en lång stund efter att Lina gått. Sedan gick jag 60:de gatan ner till Hudson river för att gå söderut i det vackra vädret på strandpromenaden som finns där. 
På vägen ner till Hudson river såg jag denna skylt.
Efter drygt tio kvarter på strandpromenaden var jag tvungen att sätta mig i skuggan. Jag hade solen i ögonen när jag gick och det blev fruktansvärt varmt. Ett tag funderade jag på hur jag skulle ta mig in till stan igen för egen maskin. Jag fortsatte söderut till 42:dra gatan och där kunde jag lyckligtvis ta en buss in till stan och skugga igen. Jag åkte till Bryant park och la mig i gräset och tog av skor och strumpor. Det var underbart och jag slumrade en stund. När jag låg där såg jag det sneda huset som jag fotograferade på håll för några dagar sedan.
Det måste vara det.

Efter vilan gick jag 5:te avenyn ner till en affär som heter City sport och ligger strax före 35:te gatan för att kompletteringsköpa strumpor. 
Sedan gick jag, alldeles för tidigt, till Shorty´s där jag skulle träffa min kompis Tom från New Jersey. Vi skulle gå på en konsert på kvällen med gitarristen från den gamla gruppen Mountian, Leslie West. Tom hade en biljett över så därför kunde Lina också gå och skulle sluta upp på puben innan. Jag tog ett par kondensdrypande flaskor Budweiser. Tom var jättesen och kom inte förrän kl 18:05 istället för 17 som var sagt. Jag fick sitta och kämpa för att hålla sittplatser i baren åt honom och Lina. Lina kom kl 18:15. Lina tog en öl och Tom åt en liten bit mat utöver sin öl.

Sedan gick vi till BB King bluesclub för spelningen. Jag köpte en t-tröja och en affisch innan vi gick ner och satte oss. Vi fick bra platser och jag såg jättemycket fram mot den här spelningen. Innan det började smockade jag i mig en tallrik Buffalo Hot Wings som är så goda just här. Jag hann precis tvätta händerna efter kladdet med maten innan konserten började.

Leslie West var helt fantastisk! Han spelade som förr med ett sanslöst överstyrt ljud på gitarren. Lina trodde inte det var sant. Hon skrattade eftersom han var så barnsligt nöjd över hur fett hans gitarr kunde låta. Mellan låtarna drog han skämt och pratade med publiken. Hans sångröst var bättre än någonsin och han drog de låtar jag ville höra. Konserten avslutades med ”Mississippi Queen”. Tyvärr spelade de för starkt så det ringde i öronen efteråt.

Lina och jag tog tunnelbanan hem och dag sex var avverkad.


15 594 steg.

Mina blåsor på tårna har gått sönder av sig själva i år och jag har inte behövt ta fram kniven. Jag har inte haft stora problem alls med smärta i år.